Tammi Helmi Maalis Huhti Touko Kesä Heinä Elo Syys Loka Marras Joulu
Då vi nästa gång har kommunalval, så har det förflutit tolv år sedan jag full av iver deltog på mitt första stadsfullmäktigemöte. Då var jag studerande och hade inga barn, som blir ledsna om inte mamma hinner hem till godnattsagan. Därför var det inget problem för mig att delta i allt som arrangerades både av Åbo stad, gröna förbundet eller andra aktörer. Som representant för de gröna åkte jag kors och tvärs i Finland och njöt av att lära mig nya saker och träffa nya människor. Jag kan bra tänka mig att samma iver att delta överallt säkert återvänder då barnen är så gamla att de inte längre längtar efter mamma, utan snarare efter flick- och pojkvänner.
Medan jag skrivit dessa några rader har vår snart fyraåring bett om hjälp av mig redan tre gånger. Det är alltså inte så lätt att helt koncentrera sig på samhälleliga frågor då vardagslivet kräver mycket mera tid än vad det gör för en ensamstående. Ändå tycker jag att det är väldigt viktigt att vi i fullmäktige och riksdag m.m. har olika ålders människor med olika livssituationer. Förstås kan vi ju försöka leva oss in i olika människors vardag, men jag påstår ändå att det är lika svårt för mig att veta hur det verkligen känns att vara rädd för att bli lämnad ensam hemma med en rollator, som det är svårt för någon som inte har små barn att veta hur det verkligen känns att vara rädd för att dagisens grupper är så stora att mitt barn sitter ensamt och ledset i något hörn.
Det finns redan exempel på kommuner där medlemmarna i t ex socialnämnden är allt för homogena. En kommunpolitiker konstaterade nyligen att i hennes kommun är nästan alla medlemmar i socialnämnden pensionärer, och nu har de beslutat att stänga alla små dagisar och använda de besparade pengarna till åldringsvården. Det är klart att åldringsvården behöver allt mera resurser, men balansen och helhetssynen skulle inte bli sämre av att medlemmarna hade litet mera olika livssituationer.
Tyvärr är vi människor sådana att det vi har närmast hjärtat, så kämpar vi bäst för. Jag medger t ex att både dagisarna och skolorna haft mitt starkaste stöd i nästan alla förhandlingar, fastän jag verkligen försöker kämpa för en rättvis värld där alla som har det svårt skall få det stöd de behöver. Min slutsats är alltså den att idealet är att socialnämnden och naturligtvis alla andra organ med, skulle ha en så jämn köns- och åldersfördelning som möjligt. Vi behöver alla varandra och ju flera synvinklar vi har på besluten, desto bättre blir resultatet för helheten.
Nu tänker jag inte ställa upp i nästa kommunalval, utan i varje fall ta en paus. Jag är ganska säker på att jag senast som pensionär kommer att vilja återvända.
En av de största orsakerna till min paus, är att riksdagsjobbet kräver allt mera tid hela tiden. Det verkar som om förtroendeuppdragen bara skulle öka, medan det är svårare att lämna bort gamla. Som medlem av fyra delegationer i finansutskottet så har jag så många frivilliga informationstillfällen kvällstid att godnattsagorna kunde bli mycket lidande om jag gick på dem alla.
I finansutskottet har jag verkligen haft nytta av att ha en fot med i kommunalpolitiken också, p g a att regeringen vill sänka statsskatten samtidigt som kommunerna tvingas höja på kommunalskatten, ta mera lån eller skära ner på servicen. Då budgetmöten på riks- och lokalnivå pågår samtidigt så inser man lättare hur galet det är att sänka på vår progressiva statsskatt samtidigt som vi höjer på kommunalskatten som är lika stor för alla. Man kunde nästan inbilla sig att detta är en hemlig plan för att öka inkomstklyftorna i vårt hittills internationellt sett så jämlika land.
Nu gäller det alltså att inte tappa den levande kontakten till kommunalpolitiken fastän jag inte själv mera sitter i fullmäktige. För min del tror jag att informationen inte kommer att sina, då min mamma som nu är suppleant i Åbo stadsfullmäktige ställer upp för andra gången i sitt liv som kommunalvalskandidat.
En stor förändring som skett sedan jag började i kommunalpolitiken är att man inte mera hör talas om lata kommunalt anställda som sitter på kaffe istället för att jobba. Idag talas det mera om utbrända och överansträngda dagistanter, sjuksköterskor m.m. Jag undrar om man annars jämfört arbetsbördan för personalen på den tekniska sidan och den sociala sidan, för förr skämtade man mest om stadens tekniska personal som levde skyddat och lugnt. Idag hör jag mest om stressade kvinnor på social- och hälsosektorn.
Till sist vill jag ännu tacka för att jag haft lyckan att födas och få barn i Finland. För då jag jämfört inställningen till barn och kvinnor i olika länder, så längtar jag alltid hem. Att ens ha en chans att vara aktiv politiker och ändå nöjd småbarnsmamma är närapå omöjligt i de flesta länder i världen. Dessutom utvecklas mycket i Finland hela tiden ännu mot det bättre.
Ett exempel på orsaker att vara tacksam för är den vardag kommunen erbjuder mina barn. Min pojke som nu går på andra klassen har en nyligen utexaminerad klasslärare, som har en så varm och uppmuntrande inställning till sina elever att jag inte ens kan fantisera om en bättre lärare. Tänk att jag tryggt kan satsa på mitt arbete i riksdagen, medan denna underbara människa satsar hundra procent på att mitt barn skall växa och må bra som människa. Och inte nog med det, för efter skolan får han spela fotis, innebandy och schack m.m. på eftis, där det är så roligt att han blir arg om vi hämtar honom före fyra.
Då jag lämnar fullmäktige, tänker jag bli en aktiv invånare som ringer upp fullmäktigeledamöter och tjänstemän genast vid behov.
På återseende, Åbo stadsfullmäktige!
Sain kysyttyä hallitukselta eduskunnan kyselytunnilla Suomen hiilidioksidipäästöistä. Laitan oheen puheenvuoroni ja niihin saamani vastaukset!
Kokonaisuudessaan keskustelu on luettavissa eduskunnan kotisivuilla (PTK 12/2004).
N:o 13) Suomen hiilidioksidipäästöt
Janina Andersson /vihr:
Arvoisa puhemies!
Suomen hiilidioksidipäästöt nousivat viime vuonna rajusti. Vuonna 2000 olimme Kioto-tavoitteessa, mutta sen jälkeen päästöt ovat nousseet joka vuosi. Päästövähennysten toteuttamisessa on vetovastuussa kauppa- ja teollisuusministeriö, joka nyt näyttää siis epäonnistuneen. Kysynkin pääministeri Vanhaselta:
Olisiko syytä nyt siirtää pois tämä vetovastuu KTM:ltä vaikkapa ympäristöministeriölle?
Pääministeri Matti Vanhanen : Arvoisa puhemies! Asian valmistelu kuuluu kauppa- ja teollisuusministeriölle. Näin se on ollut aikaisemminkin. Suomi on valmistautumassa Kioton pohjalta ja EU:n sisällä tehdyn taakanjaon kantamiseen tehtyjen sitoumusten puitteissa. Hallituksen peruslinja tätä taakanjakoa jaettaessa Suomessa on se, että pyrimme tekemään mahdollisimman paljon tilaa tehtyjen sitoumusten antamissa raameissa Suomen teollisuuden tuotannon kasvattamiselle.
Janina Andersson /vihr: Arvoisa puhemies! Jotta ilmastomuutos saataisiin hillityksi semmoiselle tasolle, että ihmiset, yhteiskunta ja talous sen kestäisivät, niin päästöjä tulee leikata erittäin reippaasti. Ruotsissa onkin nyt sitten asetettu semmoinen tavoite, että vuoteen 2050 mennessä puolet tulee leikata ja Britanniassa jopa 60 prosenttia tullaan leikkaamaan. Suomessa ministeri Pekkarinen voivottelee jo siitä, että ne eivät saa kasvaa enää.
Ministeri Pekkarinen, jos nyt tärvelemme maapallon, minne ehdotatte, että me muutamme sen jälkeen koko ihmisyhteiskunnan? (Eduskunnasta: Jyväskylään! - Naurua)
Kauppa- ja teollisuusministeri Mauri Pekkarinen : Arvoisa puhemies! Kannatan lämpimästi sitä ajatusta, että maapalloa ei saastuteta. Kernaasti yhdyn kaikkiin niihin, jotka tämän näkemykset jakavat. Olen myös sitä mieltä, että Kioton pyrkimykset ja tavoitteet ovat aivan hyviä ja oikeita. Edelleen olen sitä mieltä, että Suomi on tehnyt tietyt sitoumukset ja niiden kanssa pitää nyt vain elää, mutta olen myös sitä mieltä, että se taakka, mikä Suomen kannettavaksi tuli, oli kyllä aika kova taakka, josta todisteita löytyy tänään yllin kyllin. Se on toinen asia. Sen kanssa on nyt elettävä.
Suomi on paraikaa valmistautumassa päästökauppaan ja sitä kautta askeleitten ottamiseen sitä tietä, joka vie siihen, että 2008-2012 välisenä aikana keskimäärin meillä päästöt ovat vuoden 1990 tasolla. Se on muuten kova taso. Ruotsi, johon viittaatte, sai tavoitteeksi vuoden 90 tason plus neljä prosenttiyksikköä lisää. Jos Suomella olisi sama tavoite, sen kanssa olisi erittäin paljon helpompi elää. Varmaan pärjättäisiin kohtuullisen hyvin vastaavalla tavoitteella.